Ett perfekt liv? -Ett väldigt operfekt inlägg.

Idag var jag inne i stan. Det är gnaska jobbigt att vara i stan när det närmar sig jul tycker jag. För mycket människor, förmånga påsar och för kallt ute men för varmt inne. Det shoppas så himla mycket. Det fick mig att återigen fundera på vad julen är, hur vi lever våra liv och vad folk anser vara viktigt. Det är viktigt att ha en "mysig" jul. Det är viktigt att baka lussebullar som verkligen smakar saffran. Det är viktigt att ge bort de mest genomtänkta julklapparna i de snyggaste inslagningarna. Det får mig att associera vidare till den där perfekta ytan jag blir så störd av. Förut trodde jag att folk verkligen levde så perfekta liv och hade en liten kris när jag kände att mitt inte alls var perfekt. Sen insåg jag att folk i princip gör allt för att få folk att tro att de lever perfekt.

När jag slutade gymnasiet skulle jag söka jobb. Ganska snart insåg jag att arbetsgivarna ville ha mig om jag var ung, erfaren, med körkort, inga planer på barn eller så pass stora sådana att de klarade sig själva, hade bra utbildning, hållit mig ajour med aktuell forskning och helst kan jobba dygnet runt. Det är ju en omöjlighet. Nu har dessutom fler saker lagts till på den långa listan; jag ska antingen vara en sprudlande, skitglad singel som alltid har möjlighet att ta en aw, gå på brunch eller ta en joggingrunda som avslutas på ett klättercenter eller så ska jag vara ihop med någon (helst en minoritet av något slag), ha ett spännande och vrålaktivt sexliv, ha perfekta barn som går på tennis/ridning/klättring, åka på semestrar till exotiska ställen och absolut inte charter, jag vill ju givetvis uppleva allt som lokalbefolkningen upplever vart jag än åker.

Hur kommer det sig att vi fortfarande vill upphålla den här illusionen av hur vi lever? Varför tycker vi att det är viktigt att alla utom den där enda vännen/släktingen/terapeuten tror att vi lever så här? Varför anser vi att allt annat är för privat? Ok att man kanske inte berättar om hur springmaskarna upplevdes senast nåogt av barnen såg till att smitta hela familjen, eller att man inte tycker att nageltrånget är något att dra upp till fikat på jobbet, men det finns väl något mellanting? Hur många sitter på en aw och berättar att de inte orkar gå hem för att de inte pallar att planera en middag till/tvätta/dammsuga. Jag avskyr att duscha och borsta tänderna. Det tycker inte jag är en hemlighet. Jag gör det. Men jag drar mig för det. Bara en sådan enkel sak får folk att lyfta på ögonbrynen och tycka att jag nog är bra kufisk ändå. Så får jag höra hur fräscht det känns att duscha, att det är omöjligt att fungera utan en morgondusch, att det är så äckligt att gå upp och klä på sig direkt utan en uppiggande dusch däremellan. Men vet ni vad? Jag tycker att det är toppen att ni har så mycket tid på morgonen att det är värt att ta en dusch, själv prioriterar jag något annat. Sedan undrar jag lite vad ni har för problem som gör att ni måste duscha varje morgon? Är det så att ert problem i livet består i en tvångstanke som gör att det är omöjligt att byta lakan, så era lakan har inte blivit tvättade på tre år?
Apropå tvångstankar har jag en vän som efter att vi lärt känna varandra avslöjade att hen gick i terapi. Avslöjandet kom lite tvekande, som om hen var rädd att jag skulle säga "Va??? Guh va du e konstig! En sån här konstig människa vill jag absolut inte hänga med! Hörni har ni hört? den här typen går i terapi, han är nog ett psykfall som kommer mörda oss!". Givetvis sa jag inte det. Jag sa bara "Jaha? Fortsätt". Den andra sidan är att utbrista "Åh vad bra för dig, alla borde gå i terapi! Då skulle vi ha färre krig i världen och alla skulle vara mycket mer harmoniska". Som om man måste ha någons tillstånd "det är okej att du går i terapi". Lite som när någon kläcker ur sig "jag har inget problem med att du är gay". LÄgg inte in så mycket värderingar om hur andra lever sitt liv.
Varje gång någon öppnar sig, ävenom det bara är lite, lite grann, för mig ser jag det som en stor vinst. Inte bara för mig själv som givetvis får lära mig något mer om den personen, men också för att den personen vågar lätta på fasaden.
Jag är rädd att den här absurda längtan efter det perfekta och besattheten av att dölja allt som inte är perfekt i den mallen, kommer leda till ett mycket obehagligt samhälle. Det leder oss till ett elitsamhälle där det bara är det egna jaget som är allra viktigast, förverkligandet av sig själv går före allt och perfektion är det enda möjliga. Alla andra, som inte lever upp till idealet, vad det blir av dom/oss vill jag inte tänka på. Öppna upp, berätta något och upptäck att även om det kanske var jobbigt att säga så känns det lättare att bära efteråt. Kanske man inte måste berätta sitt livs historia för random person på bussen, men kanske för några bekanta som nog faktiskt har mer att erbjuda än vad du först trodde.

En grej till, jag tror att andra i din omgivning tinar om du gör det. Le mot någon, håll upp dörren i tunnelbanan (eller var du nu har en dörr), kom ihåg att säga tack och önska kassabiträdet en trevlig dag när du går. Våga fråga föräldern med barnvagn om den behöver hjälp med vagnen eller om personen med käpp vill ha din sittplats. Du kommer bidra till en varmare värld där det perfekta innefattar fler.

om att göra föräldrar besvikna och svårigheter med att vara skilsmässobarn

Det finns säkert lika många känslor om och inställningar till skilsmässor som det finns skilda par med barn. En del hävdar säkert (både barn och vuxna) att det blev mycket bättre och mer harmoniskt efter skilsmässan, andra menar kanske motsatsen. Jag vet inte riktigt. Jag vet ju inte hur det skulle vara att växa upp (från tonåring och framåt) med föräldrar som är ihop. Men däremot har jag ett annat perspektiv nu, än när jag var tretton och stod inför dubbla boenden, en förälder som var singel och en som jag knappt kände och fler känslor inom mig än jag någon gång upplevt tidigare. Då reflekterade jag inte så mycket över att mina föräldrar skulle skilja sig, mer än att jag var lite besviken över att vara en siffra i statistiken. Men eftersom jag var så stor skulle jag självklart vara med att bestämma hur jag ville ha det. Skulle jag bo hos den ena eller den andra eller växelvis. Här kom ångesten. Det är skitjobbigt att gå från ett hem till att plötsligt ha två. Jag ville väl träffa både mamma och pappa, men jag hade egentligen inte alls någon lust att bo på två ställen.

 Så länge jag minns har jag inte viljat göra mina föräldrar besvikna. Arga har de väl kunnat få bli, men inte besvikna "Jag är inte arg...jag är besviken." Det är kanske det värsta jag har hört och det värsta jag kunde tänka mig att få höra. Så här i efterhand har jag funderat mycket över varför jag är så rädd att göra någon ledsen/besviken. Jag tror att det har att göra med att jag alltid har förknippat den där besvikelsen med det värsta straffet. Det är okej att bli lite skälld på och sen är det klart. Men att få veta att man har gjort någon besviken och verkligen gjort den ledsen, att ha känslan av att ett förtroende är krossat och måste byggas upp från grunden och inte riktigt veta när det gjort, det är tusen gånger värre än en utskällning. Hur ska ett barn kunna veta när skadan är reparerad igen? Det är inte som att jag har fått höra "om en vecka vet jag att jag kan lita på dig igen" eller "mitt förtroende kommer ta en månad för dig att bygga upp och du måste fylla de här kriterierna för att lyckas". Nej, jag anar att föräldrarna glömde bort den där konflikten och inte tyckte att den var så viktig, medan jag gick och gruvade mig, utan att fråga, utan att säga till. För det gjorde man inte när jag var barn. Idag frågar och berättar barn allt möjligt för vuxna i närheten. Jag tycker det är jättebra, men det var mycket jag inte ens tänkte på att jag kunde ta upp med vuxenvärlden när jag var barn.

Så, åter till vedermödorna med att vara skilsmässobarn. Jag skulle välja hur jag ville bo. Jag hade föräldrar som var känslomässiga vrak, och en syster som inte bara var storasyster (och därmed ett mysterium) utan som också hon var tonåring och skulle hitta sig själv och förhålla sig till livet. Vi var dessutom väldigt olika. Jag var väl egentligen inte till mig över att spendera så mycket tid med någon av dem. Men den tanken var inte ett alternativ, ens djupt inom mig. Pappa var inte hemma så mycket. Skönt. Ingen som la sig i, ingen som bråkade, ingen som försökte upprätta hålla något "normalt". Eftersom normalt är lika med vanligt och det vanliga hade vänts uppåner så kändes det bara som en illusion jag faktiskt inte hade energi eller tid till. Men så var det det här med att göra någon besviken. Hur jag än gjorde så kunde jag inte vara hos båda föräldrarna samtidigt. Om jag dessutom var mer med den ena så skulle jag troligen (jag frågade inte) göra den andra besviken och ledsen. Om jag pratade om vad jag hade gjort med den ena föräldern kanske jag riskerade att ge den andra skuldkänslor. Det jag vill komma till med det här är att det var så satans jobbigt att fatta beslut som påverkade mina föräldrar. Var skulle jag fira jul? Hur blir det med födelsedagen/påsken/nyår/examen, vart vänder jag mig när jag druckit för mycket? Vem ska jag skriva upp som kontaktperson?

Allt blir väldigt jobbigt när man är barn och vill göra alla glada. Framförallt när man vill göra sina föräldrar glada. Jag tror att föräldrar som skiljer sig gärna vill att det ska vara smidigt för sina halvstora barn, därför låter de barnen bestämma hur de vill ha det. I alla situationer. Det underlättar inet. Det förenas med ångest, skuldkänslor och en energikrävande balansgång som jag inte tycker att det är rimligt att utsätta barn för.
Jag tänker ibland på hur lätt föräldrar (efter en lång arbetsdag) har för att fråga sina barn "vad vill du ha till middag idag?" Nu kanske det är så att barn idag är levande kokböcker, sprudlar av inspiration till varierade måltider med högt näringsinnehåll. Så var inte jag när jag var liten. Jag kan tänka mig att de flesta barn har en mycket mer begränsad matfantasi, och de är också trötta efter en hel dag på skolan/förskolan och vill kanske inte alls kläcka ur sig lite piffiga matförslag. DE flesta barn vill bara ha god mat när de är hungriga, inte planera hela dagen vad de skulle vilja inmundiga för läckerheter på kvällen innan barnprogram/läxläsning/bad/aktiviteter eller vad de nu ska göra på kvällen. Nu fick jag det sagt också.

Skolan i PISA och skolan i verkligheten

PISArapporten har tydligen slagit fast att svenska elever inte kan någonting, någonting som är av värde i rapporten dvs. Jag, som arbetar som lärare (och är utbildad sådan) hör ofta om den här rapporten. Ofta tycker också politiker och andra random personer som anser sig kunna och förstå hur skolan fungerar referera till PISA. Jag erkänner att jag inte läst vare sig den nya rapporten eller någon av de föregående. Men, rapporterna tycks iaf visa att eleverna inte lär sig det de ska lära sig internationellt sett. Nu är det tydligen viktigt för politikerna att hitta någon att skylla detta nationella nederlag på. De skyller på varandra. Det är på ett sätt trevligt, för det innebär att lärarna för en gångs skull inte är bovarna. Men, deras kritik jämtemot andra partier är inte ett dugg kontruktiv. Jag TROR att skolan skulle vinna på att färre personer som inte är utbildade inom pedagogik och har arbetat inom skolvärlden lägger sig i skolan. Jag tror också på att de förändringar som görs ska vila på forskningsresultat och givetvis vara genomförbara. Det finns forskning som visar att elever som har en bra relation till sin/sina lärare ha lättare att tillskansa sig kunskap. Men man kan ändå inte förvänta sig att alla lärare ska få en god relation till alla sina elever bara för att forskningen visar att det är bra. Man måste ju fråga sig varför vi inte kan ha det? Jo, vi har förlite tid för varje elev. Det "lättaste" sättet att lösa det problemet är att antingen minska grupperna, eller sätta in fler lärare (och fler lokaler för dem att hålla till i) och dela upp antalet lektioner mellan det ökade lärarantalet. Sedan är det givetvis så att lärare måste kunna det de själva lär ut. Jag undervisar inte i idrott och hälsa för att jag helt enkelt inte kan ämnet. En lärare bör också vara en god pedagog. En god pedagog -enligt mig- har en positiv inställning till elever och lärande, har höga, positiva krav på samtliga elever, ger samtliga elever de verktyg de behöver för att kunna tillskansa sig kunskaper och får tid och möjlighet att analysera sitt arbete. Undervisning är knepigt för det är inte en självklar vetenskap. Det finns många teorier om lärande och de har väl alla sina fördelar? När jag gick på lärarutbildningen fick vi lära oss om några olika stora pedagogikteoretiker(?) kommer inte ihåg om de kallades så, men de hade teorier om inlärning). Allt ifrån att jag lär mig att inte göra en viss sak om jag blir slagen men jag lär mig att göra på ett visst sätt om jag blir uppmuntrad, till att jag ska bli utmanad i mitt sätt att tänka för en viss uppgift för att utvecklas och på så vis nå nya "nivåer". Jag tror (i min ovetenskaplighet) att vissa teorier fungerar i vissa sammanhang och framför allt i vissa kulturer och tider. Jag säger nu inte att vissa beteenden bör rättfärdigas bara för att det är deras kultur, men jag tror att det inte går att jämföra sig japanska skolan med svenska och säga att vi ska göra likadant som dem bara för att de ju har fått bra resultat i PISArapporetn. För hela deras samhälle är helt olikt vårt. Deras mentalitet kring skolan, lärare-elev och barn-förälder -relationen och framtidstänkande ser helt annorlunda ut än i Sverige, och har gjort det länge. DEt finns säkert mycket gott att lära ur deras kultur, men vi kan inte bara kopiera en del ur den. Finska skolan har fått mycket bra resultat i PISA, iaf i början (första PISAundersökningen gjordes visst 2000) men det är inte heller så märkligt, deras skolsystem har en uppgift (som jag har förstått det): lärarna ska förmedla kunskap. De ska se till att deras elever lär sig så mycket faktastoff som möjligt, och kanske analysera och vrida och vända på det. Men svenska skolan har fler uppdrag än så och uppdragen blir lidande av varandra. Inget ges ordentlig tid och engagemang. Ett av huvuduppdragen är att forma ansvarstagande demokratiska medborgare, som hjälper varandra och tar ansvar för miljö, medborgare, samhället och allt som ryms inom det. Men hur ska en lärare förmedla det när hon/han samtidigt blundar för en konflikt i korridoren för att den innebär massa merjobb och då är det något annat, också viktigt, som inte hinns med. Skolan kommer fortsätta blöda så länge lärare och skolledare ständigt blir störda i sitt arbete pga politiker, debbatörer, allmänna tyckare och höga röster som ska lägga näsan i blöt för "jag har ju gått i skolan, jag har full koll". Alla verkar ha rätt att tycka något om skolan och precis som jag, ha en åsikt om vad som bör göras för att den ska bli bättre. Men jag har iaf en utbildning och några år i branschen. Jag tror inte att det finns någon quick-fix, men vilken yrkesgrupp skulle inte bli galen av att ständigt få nya direktiv att arbeta efter?

Skuldbelägg inte mitt barn!

DEt är väldigt inne just nu att hitta fel hos pojkar. Inte hos barn, hos pojkar. Oavsett om det är pojkarna som gör fel eller om det är deras föräldrar som inte har haft vett attt uppfostra dom ordentligt så är det pojkar som gör fel i slutänden. Om jag ska hårddra det lite så kan man nästan tro att det är lite inne att hata killar. Ofta läser jag försvaret att det givetvis inte handlar om Alla Pojkar/killar/män, men som grupp utgör de ett ständigt hot mot kvinnor/flickor, samhället, sig själva, utvecklingen osv. Jag har ett barn. Jag kommer lära mitt barn att man säger hej, hejdå, tack, man frågar om lov innan man tar något, sex är något som alla inblandade ska vilja, andras kroppar är inte mitt barns egendom och alla har rätt att bli bemötta med respekt, hörda och (generellt) vänligt bemötta. Men! Min son har inte fötts med någon arvssynd. Jag kommer inte lära honom att inte låta, ta plats, han kommer få sporta fast han är kille (om det är vad han är intresserad av), han kommer få leka med andra pojkar och jag kommer inte försöka hindra honom från att titta på porr när han blir stor (vilket jag tror att de flesta någon gång gör under sin ungdomstid). Varför jag inte kommer hindra honom från det här? För att jag är övertygad om att han kommer växa upp till att bli en ansvarstagande medborgare ändå. Det är inte hans fel att kvinnor, invandrare, hbtqpersoner, rörelsehindrade, rödhåriga eller valfri annan grupp människor har blivit diskriminerade. Eftersom jag tror på människan och inte könet/prestationerna/hudfärgen/läggningen kommer jag att göra allt i min makt för att föra över de värderingarna till min son (och mina framtida barn oavsett deras kön). Vi låtsas som att jag kommer få en dotter också. Då vill jag att de båda ska känna sig bekväma med sin plats de tar upp på tunnelbanan, båda ska känna att de kan räcka upp handen i klassrummet, båda ska kunna hantera att få svaret "nej", oavsett vad frågan var, båda ska växa upp och känna att de har rätt attha vilka drömmar de vill och båda ska kunna utbilda sig och jobba med vad de vill. Men, bara för att min dotter någon gång (troligen flera) kommer vara tvungen att lägga sig i en gynstol anser jag inte att det enda rimliga är att utsätta min son för något likvärdigt obekvämt. Min dotter kommer behöva ha mens, men jag kommer inte tappa min son på blod samtidigt som jag ger honom massa hormorner en vecka varje månad. För det behövs inte. Jag kommer inte försöka hitta på något likvärdigt till min dotter när min son får morgonstånd (vilket säkert inte är helt angenämt alla gånger), när min son måste fortsätta sitt liv som vanligt fastän han är i målbrottet och inte kan lita på sin röst kommer jag inte utsätta min dotter för random obekvämlighet bara flr att det ska vara lika. Vi är lite olika och det rår vi inte på, men det är inte fel. Som lärare försöker jag hela tiden jobba för ett klassrumsklimat där alla vågar yttra sig, såväl flickor som pojkar. Jag vill att alla ska ha ro att arbeta. Jag gör allt jag kan för att utmana varje elev och se vad just den eleven behöver för att utvecklas åt rätt hål. Vad är rätt håll? Jag följer läroplanen och ett av mina huvuduppdrag är att forma ansvarstagande demokratiska medborgare. Jag lästa häromdagen om den här storasystern som hörde från sin lillasyster att pojkarna tar på deras kön, fast de inte vill. Jag blev, med rätta, jätteupprörd. Inte för att pojkarna utsätter flickorna för det här utan för att barn gör det här mot andra barn. Människor gör så här mot andra människor. DEt är vad jag upprörs över. Jag blev lika upprörd när jag på jobbet fick reda på att några flickor band fast en pojke vid ett träd och ville pussa honom, eller när flickorna terroriserar pojkar (flickorna frågar chans sååå många gånger) tills pojkarna inte längre vill gå ut på rast eller vara på fritids. Det händer nämligen också. Och återigen. Människor som inte är snälla mot andra människor. Det gör mig så förbannad så det kommer ånga ur öronen och ögonen skjuter blixtar. För vad har vi för samhälle om snällheten, respekten och medmänskligheten försvinner? Det handlar inte om bara om kön, om religiös tillhörighet, om hudfärg, om prestationeförmåga, det handlar om människor. Och det handlar om ÖMSESIDIG respekt. Inte hämnd.

Fru/fröken/kvinna Man/man/man

Medan barnet ändå sover kan jag dundra ut ännu en reflektion jag gjorde, fast den här är inte helt färsk. Det pratas mycket om jämställdhet. Jag är ganska passiv i den debatten, antagligen för att jag inte har förstått. Vi säger så. Jag vet att röster höjs om lite av varje inom jämställdhetsspektrat, det finns mycket att uppröras över. Män som star för stor plats i t-banan, i det offentliga rummet, i ledningar, i klassrum och andra platser. Eller män som tar för lite ansvar i barnuppfostran, i fikarummen, på bussen, på parkeringen osv. Det är mycket fokus på männen. Jag tänker inte säga något om det. Just nu. Men! Häromdagen kom jag på att män är män både innan och efter de gifter sig. Kvinnor är kvinnor innan de gifter sig och fruar/hustrur efter att de gift sig. Varför? Är inte detta något att uppröras över? Är det bra att få byta titel? Är det lite bättre att vara fru/hustru, eller är det bättre att vara kvinna? Är det lite synd om männen som inte får byta titel? (Förutom till make, men det känns väldigt....formellt? Motsvarigheten till make är maka, men vad är motsvarigheten till fru/hustru?) Eller är det så att kvinnan fråntas (som det offer hon gärna målar upp sig som) rätten att vara kvinna och blir istället bara någons fru? Jag vet inte hur långt tillbaka i tiden man höll på med att säga Fru *valfritt mansnamn* som att hon helt hade slutat existera som egen person och kvinna och bara blivit ett bihang till mannen. Men som sagt, jag har ingen aning när det var så, men jag vet att det var så ett tag. Är det isåfall bättre eller sämre? Man har ju under lång tid i historien sett ner lite på kvinnor som inte gift sig/blivit gifta. Det kan förvisso vara för att en kvinna inte är något om hon inte har en man vid sin sida. Är det vad det handlar om, att kvinnan äntligen har blivit någon och därför får hon tituleras "fru". Fru väger ju lite tyngre än fröken. Fröken är ju en ogift, och i min omedelbar association är det någon som är lite ung, oerfaren, som bör finna sig i att bli styrd och ställd med. Medan en fru, det är en kvinna med pondus. Hur blev det så? Men framförallt, ska vi inte ta och hitta på ett ord som passar till en gift man?

pasta....i allt?

Jag serverar Linus två barnmatsburkar om dagen. Han får en halv matburk och en halv fruktburk till lunch, resterande halvor får han till mellis och sedan till middag. Sedan han blev sex månader ökade valmöjligheterna bland burkarna. Nu finns det allt från broccoli och pasta till kyckling m ris och grönsaker, olika fiskrätter och diverse fläskköttsrätter som jag inte kan förmå mig att köpa. Igår åt han lax med pasta. Den luktade inte chokladkaka... Idag fick han fiskgratäng. Vad är då viktigt i en fiskgratäng? Fisk givetvis. Jag skulle också ha i potatis och spenat. Spenat ska man inte ge till små minibarn så det klart att det inte finns i. Men, döm om min förvåning när jag upptäcker att "fiskgratängen" innehåller Pasta! Varför? Allt innehåller typ pasta så vad skulle det göra för skada att inte ha det i en fiskgratäng? Då kanske ni som har tänkt ett varv till säger att det är bra med lite lättforcerade bitar i maten för de här små så att de inte tror att alla mat är passerad? Nejnej, det var bitar av morötter i, så pastan var helt meningslös. Häll i fler bitar av potatis och kanske lite bitar av fisk?!

Ett ärligt försök

När jag går hemma hela dagarna kommer jag på alla möjliga fantastiska/konstiga/strålande/supertuffa saker. Men jag slänger mig inte på telefonen och ringer upp världen för att säga "Hey, jag tänkte på det ena eller det andra...". Därför är ju en blog toppen. Då kan jag (när jag hinner/orkar) skriva ner mina fantastiska reflektioner här! Det är tanken. Vi får se.