Skuldbelägg inte mitt barn!

DEt är väldigt inne just nu att hitta fel hos pojkar. Inte hos barn, hos pojkar. Oavsett om det är pojkarna som gör fel eller om det är deras föräldrar som inte har haft vett attt uppfostra dom ordentligt så är det pojkar som gör fel i slutänden. Om jag ska hårddra det lite så kan man nästan tro att det är lite inne att hata killar. Ofta läser jag försvaret att det givetvis inte handlar om Alla Pojkar/killar/män, men som grupp utgör de ett ständigt hot mot kvinnor/flickor, samhället, sig själva, utvecklingen osv. Jag har ett barn. Jag kommer lära mitt barn att man säger hej, hejdå, tack, man frågar om lov innan man tar något, sex är något som alla inblandade ska vilja, andras kroppar är inte mitt barns egendom och alla har rätt att bli bemötta med respekt, hörda och (generellt) vänligt bemötta. Men! Min son har inte fötts med någon arvssynd. Jag kommer inte lära honom att inte låta, ta plats, han kommer få sporta fast han är kille (om det är vad han är intresserad av), han kommer få leka med andra pojkar och jag kommer inte försöka hindra honom från att titta på porr när han blir stor (vilket jag tror att de flesta någon gång gör under sin ungdomstid). Varför jag inte kommer hindra honom från det här? För att jag är övertygad om att han kommer växa upp till att bli en ansvarstagande medborgare ändå. Det är inte hans fel att kvinnor, invandrare, hbtqpersoner, rörelsehindrade, rödhåriga eller valfri annan grupp människor har blivit diskriminerade. Eftersom jag tror på människan och inte könet/prestationerna/hudfärgen/läggningen kommer jag att göra allt i min makt för att föra över de värderingarna till min son (och mina framtida barn oavsett deras kön). Vi låtsas som att jag kommer få en dotter också. Då vill jag att de båda ska känna sig bekväma med sin plats de tar upp på tunnelbanan, båda ska känna att de kan räcka upp handen i klassrummet, båda ska kunna hantera att få svaret "nej", oavsett vad frågan var, båda ska växa upp och känna att de har rätt attha vilka drömmar de vill och båda ska kunna utbilda sig och jobba med vad de vill. Men, bara för att min dotter någon gång (troligen flera) kommer vara tvungen att lägga sig i en gynstol anser jag inte att det enda rimliga är att utsätta min son för något likvärdigt obekvämt. Min dotter kommer behöva ha mens, men jag kommer inte tappa min son på blod samtidigt som jag ger honom massa hormorner en vecka varje månad. För det behövs inte. Jag kommer inte försöka hitta på något likvärdigt till min dotter när min son får morgonstånd (vilket säkert inte är helt angenämt alla gånger), när min son måste fortsätta sitt liv som vanligt fastän han är i målbrottet och inte kan lita på sin röst kommer jag inte utsätta min dotter för random obekvämlighet bara flr att det ska vara lika. Vi är lite olika och det rår vi inte på, men det är inte fel. Som lärare försöker jag hela tiden jobba för ett klassrumsklimat där alla vågar yttra sig, såväl flickor som pojkar. Jag vill att alla ska ha ro att arbeta. Jag gör allt jag kan för att utmana varje elev och se vad just den eleven behöver för att utvecklas åt rätt hål. Vad är rätt håll? Jag följer läroplanen och ett av mina huvuduppdrag är att forma ansvarstagande demokratiska medborgare. Jag lästa häromdagen om den här storasystern som hörde från sin lillasyster att pojkarna tar på deras kön, fast de inte vill. Jag blev, med rätta, jätteupprörd. Inte för att pojkarna utsätter flickorna för det här utan för att barn gör det här mot andra barn. Människor gör så här mot andra människor. DEt är vad jag upprörs över. Jag blev lika upprörd när jag på jobbet fick reda på att några flickor band fast en pojke vid ett träd och ville pussa honom, eller när flickorna terroriserar pojkar (flickorna frågar chans sååå många gånger) tills pojkarna inte längre vill gå ut på rast eller vara på fritids. Det händer nämligen också. Och återigen. Människor som inte är snälla mot andra människor. Det gör mig så förbannad så det kommer ånga ur öronen och ögonen skjuter blixtar. För vad har vi för samhälle om snällheten, respekten och medmänskligheten försvinner? Det handlar inte om bara om kön, om religiös tillhörighet, om hudfärg, om prestationeförmåga, det handlar om människor. Och det handlar om ÖMSESIDIG respekt. Inte hämnd.

Fru/fröken/kvinna Man/man/man

Medan barnet ändå sover kan jag dundra ut ännu en reflektion jag gjorde, fast den här är inte helt färsk. Det pratas mycket om jämställdhet. Jag är ganska passiv i den debatten, antagligen för att jag inte har förstått. Vi säger så. Jag vet att röster höjs om lite av varje inom jämställdhetsspektrat, det finns mycket att uppröras över. Män som star för stor plats i t-banan, i det offentliga rummet, i ledningar, i klassrum och andra platser. Eller män som tar för lite ansvar i barnuppfostran, i fikarummen, på bussen, på parkeringen osv. Det är mycket fokus på männen. Jag tänker inte säga något om det. Just nu. Men! Häromdagen kom jag på att män är män både innan och efter de gifter sig. Kvinnor är kvinnor innan de gifter sig och fruar/hustrur efter att de gift sig. Varför? Är inte detta något att uppröras över? Är det bra att få byta titel? Är det lite bättre att vara fru/hustru, eller är det bättre att vara kvinna? Är det lite synd om männen som inte får byta titel? (Förutom till make, men det känns väldigt....formellt? Motsvarigheten till make är maka, men vad är motsvarigheten till fru/hustru?) Eller är det så att kvinnan fråntas (som det offer hon gärna målar upp sig som) rätten att vara kvinna och blir istället bara någons fru? Jag vet inte hur långt tillbaka i tiden man höll på med att säga Fru *valfritt mansnamn* som att hon helt hade slutat existera som egen person och kvinna och bara blivit ett bihang till mannen. Men som sagt, jag har ingen aning när det var så, men jag vet att det var så ett tag. Är det isåfall bättre eller sämre? Man har ju under lång tid i historien sett ner lite på kvinnor som inte gift sig/blivit gifta. Det kan förvisso vara för att en kvinna inte är något om hon inte har en man vid sin sida. Är det vad det handlar om, att kvinnan äntligen har blivit någon och därför får hon tituleras "fru". Fru väger ju lite tyngre än fröken. Fröken är ju en ogift, och i min omedelbar association är det någon som är lite ung, oerfaren, som bör finna sig i att bli styrd och ställd med. Medan en fru, det är en kvinna med pondus. Hur blev det så? Men framförallt, ska vi inte ta och hitta på ett ord som passar till en gift man?