om att göra föräldrar besvikna och svårigheter med att vara skilsmässobarn

Det finns säkert lika många känslor om och inställningar till skilsmässor som det finns skilda par med barn. En del hävdar säkert (både barn och vuxna) att det blev mycket bättre och mer harmoniskt efter skilsmässan, andra menar kanske motsatsen. Jag vet inte riktigt. Jag vet ju inte hur det skulle vara att växa upp (från tonåring och framåt) med föräldrar som är ihop. Men däremot har jag ett annat perspektiv nu, än när jag var tretton och stod inför dubbla boenden, en förälder som var singel och en som jag knappt kände och fler känslor inom mig än jag någon gång upplevt tidigare. Då reflekterade jag inte så mycket över att mina föräldrar skulle skilja sig, mer än att jag var lite besviken över att vara en siffra i statistiken. Men eftersom jag var så stor skulle jag självklart vara med att bestämma hur jag ville ha det. Skulle jag bo hos den ena eller den andra eller växelvis. Här kom ångesten. Det är skitjobbigt att gå från ett hem till att plötsligt ha två. Jag ville väl träffa både mamma och pappa, men jag hade egentligen inte alls någon lust att bo på två ställen.

 Så länge jag minns har jag inte viljat göra mina föräldrar besvikna. Arga har de väl kunnat få bli, men inte besvikna "Jag är inte arg...jag är besviken." Det är kanske det värsta jag har hört och det värsta jag kunde tänka mig att få höra. Så här i efterhand har jag funderat mycket över varför jag är så rädd att göra någon ledsen/besviken. Jag tror att det har att göra med att jag alltid har förknippat den där besvikelsen med det värsta straffet. Det är okej att bli lite skälld på och sen är det klart. Men att få veta att man har gjort någon besviken och verkligen gjort den ledsen, att ha känslan av att ett förtroende är krossat och måste byggas upp från grunden och inte riktigt veta när det gjort, det är tusen gånger värre än en utskällning. Hur ska ett barn kunna veta när skadan är reparerad igen? Det är inte som att jag har fått höra "om en vecka vet jag att jag kan lita på dig igen" eller "mitt förtroende kommer ta en månad för dig att bygga upp och du måste fylla de här kriterierna för att lyckas". Nej, jag anar att föräldrarna glömde bort den där konflikten och inte tyckte att den var så viktig, medan jag gick och gruvade mig, utan att fråga, utan att säga till. För det gjorde man inte när jag var barn. Idag frågar och berättar barn allt möjligt för vuxna i närheten. Jag tycker det är jättebra, men det var mycket jag inte ens tänkte på att jag kunde ta upp med vuxenvärlden när jag var barn.

Så, åter till vedermödorna med att vara skilsmässobarn. Jag skulle välja hur jag ville bo. Jag hade föräldrar som var känslomässiga vrak, och en syster som inte bara var storasyster (och därmed ett mysterium) utan som också hon var tonåring och skulle hitta sig själv och förhålla sig till livet. Vi var dessutom väldigt olika. Jag var väl egentligen inte till mig över att spendera så mycket tid med någon av dem. Men den tanken var inte ett alternativ, ens djupt inom mig. Pappa var inte hemma så mycket. Skönt. Ingen som la sig i, ingen som bråkade, ingen som försökte upprätta hålla något "normalt". Eftersom normalt är lika med vanligt och det vanliga hade vänts uppåner så kändes det bara som en illusion jag faktiskt inte hade energi eller tid till. Men så var det det här med att göra någon besviken. Hur jag än gjorde så kunde jag inte vara hos båda föräldrarna samtidigt. Om jag dessutom var mer med den ena så skulle jag troligen (jag frågade inte) göra den andra besviken och ledsen. Om jag pratade om vad jag hade gjort med den ena föräldern kanske jag riskerade att ge den andra skuldkänslor. Det jag vill komma till med det här är att det var så satans jobbigt att fatta beslut som påverkade mina föräldrar. Var skulle jag fira jul? Hur blir det med födelsedagen/påsken/nyår/examen, vart vänder jag mig när jag druckit för mycket? Vem ska jag skriva upp som kontaktperson?

Allt blir väldigt jobbigt när man är barn och vill göra alla glada. Framförallt när man vill göra sina föräldrar glada. Jag tror att föräldrar som skiljer sig gärna vill att det ska vara smidigt för sina halvstora barn, därför låter de barnen bestämma hur de vill ha det. I alla situationer. Det underlättar inet. Det förenas med ångest, skuldkänslor och en energikrävande balansgång som jag inte tycker att det är rimligt att utsätta barn för.
Jag tänker ibland på hur lätt föräldrar (efter en lång arbetsdag) har för att fråga sina barn "vad vill du ha till middag idag?" Nu kanske det är så att barn idag är levande kokböcker, sprudlar av inspiration till varierade måltider med högt näringsinnehåll. Så var inte jag när jag var liten. Jag kan tänka mig att de flesta barn har en mycket mer begränsad matfantasi, och de är också trötta efter en hel dag på skolan/förskolan och vill kanske inte alls kläcka ur sig lite piffiga matförslag. DE flesta barn vill bara ha god mat när de är hungriga, inte planera hela dagen vad de skulle vilja inmundiga för läckerheter på kvällen innan barnprogram/läxläsning/bad/aktiviteter eller vad de nu ska göra på kvällen. Nu fick jag det sagt också.

Skuldbelägg inte mitt barn!

DEt är väldigt inne just nu att hitta fel hos pojkar. Inte hos barn, hos pojkar. Oavsett om det är pojkarna som gör fel eller om det är deras föräldrar som inte har haft vett attt uppfostra dom ordentligt så är det pojkar som gör fel i slutänden. Om jag ska hårddra det lite så kan man nästan tro att det är lite inne att hata killar. Ofta läser jag försvaret att det givetvis inte handlar om Alla Pojkar/killar/män, men som grupp utgör de ett ständigt hot mot kvinnor/flickor, samhället, sig själva, utvecklingen osv. Jag har ett barn. Jag kommer lära mitt barn att man säger hej, hejdå, tack, man frågar om lov innan man tar något, sex är något som alla inblandade ska vilja, andras kroppar är inte mitt barns egendom och alla har rätt att bli bemötta med respekt, hörda och (generellt) vänligt bemötta. Men! Min son har inte fötts med någon arvssynd. Jag kommer inte lära honom att inte låta, ta plats, han kommer få sporta fast han är kille (om det är vad han är intresserad av), han kommer få leka med andra pojkar och jag kommer inte försöka hindra honom från att titta på porr när han blir stor (vilket jag tror att de flesta någon gång gör under sin ungdomstid). Varför jag inte kommer hindra honom från det här? För att jag är övertygad om att han kommer växa upp till att bli en ansvarstagande medborgare ändå. Det är inte hans fel att kvinnor, invandrare, hbtqpersoner, rörelsehindrade, rödhåriga eller valfri annan grupp människor har blivit diskriminerade. Eftersom jag tror på människan och inte könet/prestationerna/hudfärgen/läggningen kommer jag att göra allt i min makt för att föra över de värderingarna till min son (och mina framtida barn oavsett deras kön). Vi låtsas som att jag kommer få en dotter också. Då vill jag att de båda ska känna sig bekväma med sin plats de tar upp på tunnelbanan, båda ska känna att de kan räcka upp handen i klassrummet, båda ska kunna hantera att få svaret "nej", oavsett vad frågan var, båda ska växa upp och känna att de har rätt attha vilka drömmar de vill och båda ska kunna utbilda sig och jobba med vad de vill. Men, bara för att min dotter någon gång (troligen flera) kommer vara tvungen att lägga sig i en gynstol anser jag inte att det enda rimliga är att utsätta min son för något likvärdigt obekvämt. Min dotter kommer behöva ha mens, men jag kommer inte tappa min son på blod samtidigt som jag ger honom massa hormorner en vecka varje månad. För det behövs inte. Jag kommer inte försöka hitta på något likvärdigt till min dotter när min son får morgonstånd (vilket säkert inte är helt angenämt alla gånger), när min son måste fortsätta sitt liv som vanligt fastän han är i målbrottet och inte kan lita på sin röst kommer jag inte utsätta min dotter för random obekvämlighet bara flr att det ska vara lika. Vi är lite olika och det rår vi inte på, men det är inte fel. Som lärare försöker jag hela tiden jobba för ett klassrumsklimat där alla vågar yttra sig, såväl flickor som pojkar. Jag vill att alla ska ha ro att arbeta. Jag gör allt jag kan för att utmana varje elev och se vad just den eleven behöver för att utvecklas åt rätt hål. Vad är rätt håll? Jag följer läroplanen och ett av mina huvuduppdrag är att forma ansvarstagande demokratiska medborgare. Jag lästa häromdagen om den här storasystern som hörde från sin lillasyster att pojkarna tar på deras kön, fast de inte vill. Jag blev, med rätta, jätteupprörd. Inte för att pojkarna utsätter flickorna för det här utan för att barn gör det här mot andra barn. Människor gör så här mot andra människor. DEt är vad jag upprörs över. Jag blev lika upprörd när jag på jobbet fick reda på att några flickor band fast en pojke vid ett träd och ville pussa honom, eller när flickorna terroriserar pojkar (flickorna frågar chans sååå många gånger) tills pojkarna inte längre vill gå ut på rast eller vara på fritids. Det händer nämligen också. Och återigen. Människor som inte är snälla mot andra människor. Det gör mig så förbannad så det kommer ånga ur öronen och ögonen skjuter blixtar. För vad har vi för samhälle om snällheten, respekten och medmänskligheten försvinner? Det handlar inte om bara om kön, om religiös tillhörighet, om hudfärg, om prestationeförmåga, det handlar om människor. Och det handlar om ÖMSESIDIG respekt. Inte hämnd.