Idag var jag inne i stan. Det är gnaska jobbigt att vara i stan när det närmar sig jul tycker jag. För mycket människor, förmånga påsar och för kallt ute men för varmt inne. Det shoppas så himla mycket. Det fick mig att återigen fundera på vad julen är, hur vi lever våra liv och vad folk anser vara viktigt. Det är viktigt att ha en "mysig" jul. Det är viktigt att baka lussebullar som verkligen smakar saffran. Det är viktigt att ge bort de mest genomtänkta julklapparna i de snyggaste inslagningarna. Det får mig att associera vidare till den där perfekta ytan jag blir så störd av. Förut trodde jag att folk verkligen levde så perfekta liv och hade en liten kris när jag kände att mitt inte alls var perfekt. Sen insåg jag att folk i princip gör allt för att få folk att tro att de lever perfekt.
När jag slutade gymnasiet skulle jag söka jobb. Ganska snart insåg jag att arbetsgivarna ville ha mig om jag var ung, erfaren, med körkort, inga planer på barn eller så pass stora sådana att de klarade sig själva, hade bra utbildning, hållit mig ajour med aktuell forskning och helst kan jobba dygnet runt. Det är ju en omöjlighet. Nu har dessutom fler saker lagts till på den långa listan; jag ska antingen vara en sprudlande, skitglad singel som alltid har möjlighet att ta en aw, gå på brunch eller ta en joggingrunda som avslutas på ett klättercenter eller så ska jag vara ihop med någon (helst en minoritet av något slag), ha ett spännande och vrålaktivt sexliv, ha perfekta barn som går på tennis/ridning/klättring, åka på semestrar till exotiska ställen och absolut inte charter, jag vill ju givetvis uppleva allt som lokalbefolkningen upplever vart jag än åker.
Hur kommer det sig att vi fortfarande vill upphålla den här illusionen av hur vi lever? Varför tycker vi att det är viktigt att alla utom den där enda vännen/släktingen/terapeuten tror att vi lever så här? Varför anser vi att allt annat är för privat? Ok att man kanske inte berättar om hur springmaskarna upplevdes senast nåogt av barnen såg till att smitta hela familjen, eller att man inte tycker att nageltrånget är något att dra upp till fikat på jobbet, men det finns väl något mellanting? Hur många sitter på en aw och berättar att de inte orkar gå hem för att de inte pallar att planera en middag till/tvätta/dammsuga. Jag avskyr att duscha och borsta tänderna. Det tycker inte jag är en hemlighet. Jag gör det. Men jag drar mig för det. Bara en sådan enkel sak får folk att lyfta på ögonbrynen och tycka att jag nog är bra kufisk ändå. Så får jag höra hur fräscht det känns att duscha, att det är omöjligt att fungera utan en morgondusch, att det är så äckligt att gå upp och klä på sig direkt utan en uppiggande dusch däremellan. Men vet ni vad? Jag tycker att det är toppen att ni har så mycket tid på morgonen att det är värt att ta en dusch, själv prioriterar jag något annat. Sedan undrar jag lite vad ni har för problem som gör att ni måste duscha varje morgon? Är det så att ert problem i livet består i en tvångstanke som gör att det är omöjligt att byta lakan, så era lakan har inte blivit tvättade på tre år?
Apropå tvångstankar har jag en vän som efter att vi lärt känna varandra avslöjade att hen gick i terapi. Avslöjandet kom lite tvekande, som om hen var rädd att jag skulle säga "Va??? Guh va du e konstig! En sån här konstig människa vill jag absolut inte hänga med! Hörni har ni hört? den här typen går i terapi, han är nog ett psykfall som kommer mörda oss!". Givetvis sa jag inte det. Jag sa bara "Jaha? Fortsätt". Den andra sidan är att utbrista "Åh vad bra för dig, alla borde gå i terapi! Då skulle vi ha färre krig i världen och alla skulle vara mycket mer harmoniska". Som om man måste ha någons tillstånd "det är okej att du går i terapi". Lite som när någon kläcker ur sig "jag har inget problem med att du är gay". LÄgg inte in så mycket värderingar om hur andra lever sitt liv.
Varje gång någon öppnar sig, ävenom det bara är lite, lite grann, för mig ser jag det som en stor vinst. Inte bara för mig själv som givetvis får lära mig något mer om den personen, men också för att den personen vågar lätta på fasaden.
Jag är rädd att den här absurda längtan efter det perfekta och besattheten av att dölja allt som inte är perfekt i den mallen, kommer leda till ett mycket obehagligt samhälle. Det leder oss till ett elitsamhälle där det bara är det egna jaget som är allra viktigast, förverkligandet av sig själv går före allt och perfektion är det enda möjliga. Alla andra, som inte lever upp till idealet, vad det blir av dom/oss vill jag inte tänka på. Öppna upp, berätta något och upptäck att även om det kanske var jobbigt att säga så känns det lättare att bära efteråt. Kanske man inte måste berätta sitt livs historia för random person på bussen, men kanske för några bekanta som nog faktiskt har mer att erbjuda än vad du först trodde.
En grej till, jag tror att andra i din omgivning tinar om du gör det. Le mot någon, håll upp dörren i tunnelbanan (eller var du nu har en dörr), kom ihåg att säga tack och önska kassabiträdet en trevlig dag när du går. Våga fråga föräldern med barnvagn om den behöver hjälp med vagnen eller om personen med käpp vill ha din sittplats. Du kommer bidra till en varmare värld där det perfekta innefattar fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar