mer om övergrepp

Jag känner att jag måste förtydliga mig..

Jag tycker inte att det någonsin är okej att ägna sig åt några sexuella aktiviteter med någon som inte vill. Det är oacceptabelt att tro att någon vill ligga bara för att den är full/drogad/däckad. Det är förkastligt att hävda att personen ville ha sex (i alla former) bara för att personen inte vrålade nej och slogs för sitt liv.

Jag anser att man väl borde känna av om personen vill eller ej, gå på entusiasmen? Tips: slänger personen sig passionerat över dig när du gör närmanden? då vill den antagligen ligga. Ligger/sitter personen helt still och blir lite spänd och osäker? Då kan du nästan vara helt säker på att personen inte vill. Säger personen "jag vill inte" "nej" "sluta" eller annat som tyder på avvisning så är det ett tydligt tecken på ovilja. Är du osäker? Sluta med dina närmanden och se om personen återupptar eller på annat sätt visar att närmandena var önskade.. annars var det bra att de upphörde.

Har jag varit tydlig nu?

Apropå Ebba Witt-Brattström och sexualitet i dagens samhälle

Jag har just läst Witt-Brattströms recension av nån bok som hette något av någon. Jag blev väldigt upprörd. Jag tycker att hon (Wittbratt alltså) har en så märkligt nattsvart syn på sexualitet, unga och kombinationen av de båda. Nu vet jag att jag ger mig ut på djupt vatten, för jag kan inte alls statistiken bakom hennes uttalanden och jag har inte läst en enda rapport eller satt mig in i vad det här "Fatta" innebär. Men jag är kvinna (och enligt henne är jag då ett offer för mannens sexuella aggressivitet och nätporrens våld) och jag växte upp med internet, chattar, internetcommunitys och det var innan det hade gått ut massa information till föräldrar om att de måste hålla sina unga döttrar under uppsikt, sätta lås på porrsidor och allt vad föräldrar numera ska göra.
Jag hade tillgång till allt det. Jag kanske är undantaget som bekräftar regeln, men jag anser rakryggat att det inte har skadat mig. Jag är en engen person, med en fungerande hjärna. Jag tror på min egen förmåga att tänka och fundera kring vad jag vill uppleva och vad jag nog helst undviker. Jag anser att det är min rätt att utforska min egen sexualitet, och när jag väljer att göra det. Om jag vill börja utforska min sexualitet, ta reda på vad jag tänder på, prova sex utanför normen med eller utan partners när jag är femton eller när jag är trettio så anser jag att båda är lika rätt. Jag tror att tack vare att sex finns runt omkring oss i så stor utsträckning så vågar fler kvinnor nu (säkert också män, och säkert de som är lite mittemellan) erkänna sig som sexuella varelser med egen drivkraft, med egna önskemål, preferenser och upptäckarglädje än för 150 år sedan.

Jag menar inte att man därför ska gå med på saker man inte vill, och jag vet att många befinner sig i sådana situationer titt som tätt, några oftare än andra. Men jag tror att det är baksidan av myntet (eftersom vi är människor så är det så att alla mynt har baksidor, somliga mer okej än andra och givetvis menar jag inte att man därför ska legitimera oönskat sexuellt våld). Det är min fasta övertygelse att det är positivt att vi avdramatiserar sex. Avdramatisera sex, och stärk människors självförtroende istället. Alla borde våga säga nej, alla borde våga lyssna på nejet, i vilket uttryck det än visar sig. Jag tror att en människa som är nöjd med sig själv, tror på att den är bra och mår bra inte begår övergrepp. Jag tror också att en person som mår bra, vet att den är värdefull och är nöjd med sitt eget varande kan säga ifrån när den utsätts för något den inte vill vara med om. Sen vet jag också att det är en omöjlighet att säga ifrån när man misstänker att konsekvenserna av nejet blir värre än den ofrivilliga behandlingen. Om man drar det långt så alla ska förstå tror jag inte att gemene man säger nej och klappar till förövaren som dragit fram ett vapen.

Åter till WattBrittberg så tycker jag dels att det är synd att hon verkar så bitter, hon har säkert många poänger, men det kanske är just det, hon tycker så mycket om så mycket att hon bara framstår som gnällig, hätsk, hatisk och bitter. Jag som tror gott om alla vill gärna tro att hon är vettig och en klok människa, men när jag läser hennes recension kan jag bara tänka saker som jag inte tänker skriva här och sucka. Hon känns som en arg treåring som man måste lämna ifred en stund för att hon ska få möjlighet att lugna ner sig, ta ett djupt andetag och samla sig. Min andra avighet till henne är att hon skriver för de lärda. Det tog mig en god stund att läsa igenom hennes recension och jag är ändå en relativt god läsare, med ett hyffsat ordförråd och med en -lite dammig- vana att läsa texter med hög nominalkvot (aka låg läsbarhet för vanliga dödliga). Varför skriver hon för eliten undrar jag? Den där texten är så högtravande så att den får mig att må illa. Vad är syftet med det? För mig, och kanske även för anda, blir det ett avståndstagande, som att hon mest är ute efter att trycka ner mig och få mig att känna mig lite mindre värd för att jag inte hänger med i hennes långa meningar, avancerade ordval och ordbajseri. Jag tror att hon är kapabel att skriva en text med samma kvalitet, argument och samma innehåll men som når ut till fler och där fler begriper vad hon egentligen menar och inte (som jag kanske har gjort) dragit mina egna slutsatser och blivit lite arg.

Äh. Jag tror på människan och jag tror på människans rätt till sex, oavsett om det är våldamt BDSMsex med ojämn maktfördelning eller romantiskt bomullssex där man bara viskar jag älskar dig och har långa tungkyssar hela tiden.

Men jag tror inte på att man kan vara arg på någon som först är intresserad av en och verkar vilja ha ett långt förhållande och sedan anklaga personen för övergrepp när man har haft sex med den, helt frivilligt ett antal gånger under en viss tid medan man har dejtat. Det verkade den där boken gå ut på.

Ett perfekt liv? -Ett väldigt operfekt inlägg.

Idag var jag inne i stan. Det är gnaska jobbigt att vara i stan när det närmar sig jul tycker jag. För mycket människor, förmånga påsar och för kallt ute men för varmt inne. Det shoppas så himla mycket. Det fick mig att återigen fundera på vad julen är, hur vi lever våra liv och vad folk anser vara viktigt. Det är viktigt att ha en "mysig" jul. Det är viktigt att baka lussebullar som verkligen smakar saffran. Det är viktigt att ge bort de mest genomtänkta julklapparna i de snyggaste inslagningarna. Det får mig att associera vidare till den där perfekta ytan jag blir så störd av. Förut trodde jag att folk verkligen levde så perfekta liv och hade en liten kris när jag kände att mitt inte alls var perfekt. Sen insåg jag att folk i princip gör allt för att få folk att tro att de lever perfekt.

När jag slutade gymnasiet skulle jag söka jobb. Ganska snart insåg jag att arbetsgivarna ville ha mig om jag var ung, erfaren, med körkort, inga planer på barn eller så pass stora sådana att de klarade sig själva, hade bra utbildning, hållit mig ajour med aktuell forskning och helst kan jobba dygnet runt. Det är ju en omöjlighet. Nu har dessutom fler saker lagts till på den långa listan; jag ska antingen vara en sprudlande, skitglad singel som alltid har möjlighet att ta en aw, gå på brunch eller ta en joggingrunda som avslutas på ett klättercenter eller så ska jag vara ihop med någon (helst en minoritet av något slag), ha ett spännande och vrålaktivt sexliv, ha perfekta barn som går på tennis/ridning/klättring, åka på semestrar till exotiska ställen och absolut inte charter, jag vill ju givetvis uppleva allt som lokalbefolkningen upplever vart jag än åker.

Hur kommer det sig att vi fortfarande vill upphålla den här illusionen av hur vi lever? Varför tycker vi att det är viktigt att alla utom den där enda vännen/släktingen/terapeuten tror att vi lever så här? Varför anser vi att allt annat är för privat? Ok att man kanske inte berättar om hur springmaskarna upplevdes senast nåogt av barnen såg till att smitta hela familjen, eller att man inte tycker att nageltrånget är något att dra upp till fikat på jobbet, men det finns väl något mellanting? Hur många sitter på en aw och berättar att de inte orkar gå hem för att de inte pallar att planera en middag till/tvätta/dammsuga. Jag avskyr att duscha och borsta tänderna. Det tycker inte jag är en hemlighet. Jag gör det. Men jag drar mig för det. Bara en sådan enkel sak får folk att lyfta på ögonbrynen och tycka att jag nog är bra kufisk ändå. Så får jag höra hur fräscht det känns att duscha, att det är omöjligt att fungera utan en morgondusch, att det är så äckligt att gå upp och klä på sig direkt utan en uppiggande dusch däremellan. Men vet ni vad? Jag tycker att det är toppen att ni har så mycket tid på morgonen att det är värt att ta en dusch, själv prioriterar jag något annat. Sedan undrar jag lite vad ni har för problem som gör att ni måste duscha varje morgon? Är det så att ert problem i livet består i en tvångstanke som gör att det är omöjligt att byta lakan, så era lakan har inte blivit tvättade på tre år?
Apropå tvångstankar har jag en vän som efter att vi lärt känna varandra avslöjade att hen gick i terapi. Avslöjandet kom lite tvekande, som om hen var rädd att jag skulle säga "Va??? Guh va du e konstig! En sån här konstig människa vill jag absolut inte hänga med! Hörni har ni hört? den här typen går i terapi, han är nog ett psykfall som kommer mörda oss!". Givetvis sa jag inte det. Jag sa bara "Jaha? Fortsätt". Den andra sidan är att utbrista "Åh vad bra för dig, alla borde gå i terapi! Då skulle vi ha färre krig i världen och alla skulle vara mycket mer harmoniska". Som om man måste ha någons tillstånd "det är okej att du går i terapi". Lite som när någon kläcker ur sig "jag har inget problem med att du är gay". LÄgg inte in så mycket värderingar om hur andra lever sitt liv.
Varje gång någon öppnar sig, ävenom det bara är lite, lite grann, för mig ser jag det som en stor vinst. Inte bara för mig själv som givetvis får lära mig något mer om den personen, men också för att den personen vågar lätta på fasaden.
Jag är rädd att den här absurda längtan efter det perfekta och besattheten av att dölja allt som inte är perfekt i den mallen, kommer leda till ett mycket obehagligt samhälle. Det leder oss till ett elitsamhälle där det bara är det egna jaget som är allra viktigast, förverkligandet av sig själv går före allt och perfektion är det enda möjliga. Alla andra, som inte lever upp till idealet, vad det blir av dom/oss vill jag inte tänka på. Öppna upp, berätta något och upptäck att även om det kanske var jobbigt att säga så känns det lättare att bära efteråt. Kanske man inte måste berätta sitt livs historia för random person på bussen, men kanske för några bekanta som nog faktiskt har mer att erbjuda än vad du först trodde.

En grej till, jag tror att andra i din omgivning tinar om du gör det. Le mot någon, håll upp dörren i tunnelbanan (eller var du nu har en dörr), kom ihåg att säga tack och önska kassabiträdet en trevlig dag när du går. Våga fråga föräldern med barnvagn om den behöver hjälp med vagnen eller om personen med käpp vill ha din sittplats. Du kommer bidra till en varmare värld där det perfekta innefattar fler.