Jag har just läst Witt-Brattströms recension av nån bok som hette något av någon. Jag blev väldigt upprörd. Jag tycker att hon (Wittbratt alltså) har en så märkligt nattsvart syn på sexualitet, unga och kombinationen av de båda. Nu vet jag att jag ger mig ut på djupt vatten, för jag kan inte alls statistiken bakom hennes uttalanden och jag har inte läst en enda rapport eller satt mig in i vad det här "Fatta" innebär. Men jag är kvinna (och enligt henne är jag då ett offer för mannens sexuella aggressivitet och nätporrens våld) och jag växte upp med internet, chattar, internetcommunitys och det var innan det hade gått ut massa information till föräldrar om att de måste hålla sina unga döttrar under uppsikt, sätta lås på porrsidor och allt vad föräldrar numera ska göra.
Jag hade tillgång till allt det. Jag kanske är undantaget som bekräftar regeln, men jag anser rakryggat att det inte har skadat mig. Jag är en engen person, med en fungerande hjärna. Jag tror på min egen förmåga att tänka och fundera kring vad jag vill uppleva och vad jag nog helst undviker. Jag anser att det är min rätt att utforska min egen sexualitet, och när jag väljer att göra det. Om jag vill börja utforska min sexualitet, ta reda på vad jag tänder på, prova sex utanför normen med eller utan partners när jag är femton eller när jag är trettio så anser jag att båda är lika rätt. Jag tror att tack vare att sex finns runt omkring oss i så stor utsträckning så vågar fler kvinnor nu (säkert också män, och säkert de som är lite mittemellan) erkänna sig som sexuella varelser med egen drivkraft, med egna önskemål, preferenser och upptäckarglädje än för 150 år sedan.
Jag menar inte att man därför ska gå med på saker man inte vill, och jag vet att många befinner sig i sådana situationer titt som tätt, några oftare än andra. Men jag tror att det är baksidan av myntet (eftersom vi är människor så är det så att alla mynt har baksidor, somliga mer okej än andra och givetvis menar jag inte att man därför ska legitimera oönskat sexuellt våld). Det är min fasta övertygelse att det är positivt att vi avdramatiserar sex. Avdramatisera sex, och stärk människors självförtroende istället. Alla borde våga säga nej, alla borde våga lyssna på nejet, i vilket uttryck det än visar sig. Jag tror att en människa som är nöjd med sig själv, tror på att den är bra och mår bra inte begår övergrepp. Jag tror också att en person som mår bra, vet att den är värdefull och är nöjd med sitt eget varande kan säga ifrån när den utsätts för något den inte vill vara med om. Sen vet jag också att det är en omöjlighet att säga ifrån när man misstänker att konsekvenserna av nejet blir värre än den ofrivilliga behandlingen. Om man drar det långt så alla ska förstå tror jag inte att gemene man säger nej och klappar till förövaren som dragit fram ett vapen.
Åter till WattBrittberg så tycker jag dels att det är synd att hon verkar så bitter, hon har säkert många poänger, men det kanske är just det, hon tycker så mycket om så mycket att hon bara framstår som gnällig, hätsk, hatisk och bitter. Jag som tror gott om alla vill gärna tro att hon är vettig och en klok människa, men när jag läser hennes recension kan jag bara tänka saker som jag inte tänker skriva här och sucka. Hon känns som en arg treåring som man måste lämna ifred en stund för att hon ska få möjlighet att lugna ner sig, ta ett djupt andetag och samla sig. Min andra avighet till henne är att hon skriver för de lärda. Det tog mig en god stund att läsa igenom hennes recension och jag är ändå en relativt god läsare, med ett hyffsat ordförråd och med en -lite dammig- vana att läsa texter med hög nominalkvot (aka låg läsbarhet för vanliga dödliga). Varför skriver hon för eliten undrar jag? Den där texten är så högtravande så att den får mig att må illa. Vad är syftet med det? För mig, och kanske även för anda, blir det ett avståndstagande, som att hon mest är ute efter att trycka ner mig och få mig att känna mig lite mindre värd för att jag inte hänger med i hennes långa meningar, avancerade ordval och ordbajseri. Jag tror att hon är kapabel att skriva en text med samma kvalitet, argument och samma innehåll men som når ut till fler och där fler begriper vad hon egentligen menar och inte (som jag kanske har gjort) dragit mina egna slutsatser och blivit lite arg.
Äh. Jag tror på människan och jag tror på människans rätt till sex, oavsett om det är våldamt BDSMsex med ojämn maktfördelning eller romantiskt bomullssex där man bara viskar jag älskar dig och har långa tungkyssar hela tiden.
Men jag tror inte på att man kan vara arg på någon som först är intresserad av en och verkar vilja ha ett långt förhållande och sedan anklaga personen för övergrepp när man har haft sex med den, helt frivilligt ett antal gånger under en viss tid medan man har dejtat. Det verkade den där boken gå ut på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar